Archives

All posts by Redaktionen

De senaste åren har jag fiskat, på ett väldigt målinriktat och intensivt vis, med det klassiska målet att fånga en gädda över 15 kg. Det gav mig under föregående säsong ett par fina fiskar på 12-13 kg tagna på trolling respektive spinnfiske. Superfina fiskar som gett mig gott hopp om större framtiden. Men trots hundratals timmar med metoder och platser jag trott på, har gäddfisket endast bjudit mig blankpass och mindre gäddor de senaste 11 månaderna. Väl medveten om att det är så det är att fiska storgädda har jag kämpat vidare.

Så när en lucka på en vecka dök upp i studieschemat var det givetvis gäddfiske som gällde. Planen var fiske från land i strömmande vatten. Jag skulle använda mig av en metod som jag slipat på vid fiske efter storgädda i Mörrumsån med Manfred Isberg. Genom att använda en lätt paravan, av samma typ som används till flötestrolling, kan jag styra mitt flötmete så att jag kommer åt att fiska med precision på ostörda, svåråtkomliga bakvatten på andra sidan ån. Helt enkelt är det dock inte att lära sig styra paravanen rätt och mothugget blir lite mer nervöst än vid vanligt flötmete.

Efter 4 dagars fiske, utan mer än någon enstaka 6a i håven, dyker flötet när paravanen sakta fiskar upp för en vasskant. I mothugget anar jag en bättre tyngd innan krokarna släpper. Fan. Jag förbannar mina usla mothugg. I huvudet ekar den skicklige fiskaren och limnologen Jerker Vinterstares iakttagelser att gäddorna i hans akvarium sällan eller aldrig biter över samma byte efter att ha misslyckats att sluka det vid första försöket. Jag byter därför snabbt till ett annat bete och manövrerar ut paravanen igen i hopp om en ny chans.

När betet nått samma plats dyker både flötet och paravanen och jag kan knappt tro min tur. Med ett vrål saftar jag i med vad som förmodligen är mitt livs kraftigaste mothugg. Jag möts av blytunga knyckar från andra sidan ån. Ett par sekunder senare lättar tyngden. Upp kommer ett tackel med en rätad krok.

I en sådan stund tar jag stöd i ett stycke från Izaak Waltons klassiska bok från år 1653, Den fulländade fiskaren:

”Piscator. ’Där högg en fisk igen! Aj aj, den slet sönder mina don! Där gick halva linan och en bra krok.’

Venator. ’Och en god laxöring gick ni också miste om.’

Piscator. ’Visst inte! Öringen har jag inte förlorat. Ni bör minnas att man inte kan förlora vad man aldrig haft.’”

Visdomsorden hjälper inte den här gången. Kvällen spenderas på att med kraftig ångest knyta nya tafsar, nu med den bakre kroken hängandes som stinger för att om möjligt få till bättre krokningar.

Dagen efter är jag på plats igen tillsammans med min vän Niklas. Redan efter någon timme försvinner både paravan och flöte i ett kraftigt hugg. Krokningen sitter som den ska och jag kan sakta pressa en tung fisk över strömmen. Det är inte förrän jag kan skymta fisken en bit ut som jag inser hur stor den är och jag vrålar åt Niklas att snabba sig hit för att assistera med håvningen. Under den korta löpturen lyckas han flera gånger halka och falla huvudstupa i gyttjan. Jag har svårt att finna humor eller sympati i detta just då.

”Ställ dig upp och SPRING!”

Niklas är framme lagom till att den stora fisken kanar in på sidan och kan omslutas av håvnätet. Gäddan är enorm. Proportionerna är groteska. Att den är över 15 kg finns det ingen tvekan i världen om.

Efter en vördnadsfull fotosession i februarisolen får den 18.76 kg tunga och 124 cm långa drömgäddan simma tillbaka till sitt ostörda bakvatten. Kanske kan den hota det svenska rekordet någon dag i framtiden?

Skärmavbild 2016-03-13 kl. 21.04.03

 

Skärmavbild 2016-03-13 kl. 21.04.46

 

Skärmavbild 2016-03-13 kl. 21.03.46

 

 

 

Skärmavbild 2016-03-13 kl. 21.05.02

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather